Jag har alltid gillat barn, de är dumma, naiva och lättlurade... tre egenskaper som jag älskar hos folk. Min graviditet var planerad och både jag och MAH (min andra hälft) var otroligt glada när stickan visade positivt, dock hann min hjärna inte riktigt greppa konceptet. Innan jag blev gravid reflekterade jag ofta över hur livet skulle se ut som gravid, då var det bara guld och gröna skogar. Jag skulle gå omkring i långa bohem-klänningar á la Nicole Richie, jag skulle kunna gå ut och festa fram till minst månad 7, vackra middagar och strandpromenader, allt skulle vara perfekt.
Men sen kom "den stora chocken" 4 månader av riktigt illamående, jag gick ner 6 kg och kunde inte röra ett finger utan att spy. Jag blev sjukskriven och den bild jag hade målat upp för mina 9 månader som gravid raserade ganska snabbt. Illamåendet och viktminskningen medförde även att jag oftast kände mig deprimerad. Nu är jag 6 fullgångna månader, kroppen har ändrats rejält och det är inte långt kvar till jag ska bli mamma. Babyn i magen sparkar för fullt och jag känner hans rörelser nästan hela tiden, men min hjärna har fortfarande inte förstått detta. Min hjärna tror att jag har gaser i magen och har blivit tjock... så känns det iallafall. Jag kan inte för något i världen förstå att det ligger en männinska i min mage, och jag kommer på mig själv när jag försöker dra in magen för att se smalare ut... konstigt... I KNOW! Jag går fortfarande i butiker och tror att jag ska få plats i vanliga klänningar, jag känner mig som en strandad val och vill knappt visa mig ute vissa dagar.
Jag tror mycket handlar om att acceptera att man är gravid, en period av 9 månader som de flesta tjejer går igenom innan man kan få den bästa gåvan som finns. Den dagen man accepterar sin graviditet slutar man att känna sig tjock och uppskattar den vackra förändringen som kan ske i en kvinnokropp (p.s I'm not there yet)
Nu ska jag inte skämma folk, trots att denna graviditet har varit jobbig och att inget gick som planerat så är den bland det vackraste jag och MAH har upplevt tillsammans. Vi älskar varandra på en helt annan nivå nu och snart är vår kärleksbarn här...
Slutsats: Jag ser mig själv som en strandad val och kan inte få in i mitt huvud att jag är gravid... inte tjock!
Vikt vid inskrivning: 66kg
Vikt normala fall (när jag precis inte kommit hem från thailand och svullat i 3 veckor): 63kg
Vikt 2010-08-12 (vecka 26): 68,5kg
torsdag, augusti 12, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hade tom svårt att acceptera/tro på det fram till förlossningen. Och nu idag när bebisen är två månader så kan jag fortfarande inte tro på att hon legat i min mage. Trots att det låter väldigt klytchigt (stavning?) så kan bara beskriva det som ett mirakel.
SvaraRaderaIdag känns de som att hon funnits hos oss hela tiden, och man kan inte tänka sig ett liv utan henne.
Hade också svårt att fatta det. Kände mig bara tjock. inte gravid.
SvaraRaderaAtt vara gravid suger. Men du ser fab ut, och håll vid minne att det bara är temporärt!
Jag vet precis vad du pratar om! För mig är graviditeterna ett helvete men förlossning o det som kommer efter är fantastiskt! Jag har gått igenom två helvetes graviditeter, båda gångerna har jag kräkts KONSTANT fram till v 22. Inte fått i mig vatten ens, ALLT åkte upp inom loppet av 10 min. Legat inne med dropp båda gånger. Att känna sig sjuk och svag istället för gravid o glad har varit jobbigt. Speciellt med andra graviditeten, då bodde vi på annan ort, tre timmar ifrån släkt o vänner o min man var mycket borta med jobbet. Jag fick lämna min dotter på dagis och sedan åka direkt till sjukhuset och ligga där med dropp o sen åka o hämta tjejen på dagis o försöka vara en pigg mamma till henne tills det var läggdags. Mestadels satt jag med huvudet i toaletten så min dotter på 1 ½ år började själv gå fram till toaletten o stå o spotta i den för det hade hon sett att mamma gör! Jag kände mig hemsk, precis som om jag hade ätstörningar eller något. När jag väl slutat kräka efter halva grav så har jag inte haft någon matlust utan fått tvinga i mig mat..ännu en gång kändes det som om man hade ätstörningar istället för att vara gravid. Jag har sagt att hellre föda ut barnet 10 gånger än att gå igenom en graviditet. Att gå med en 9 månaders märklig influensa är inget jag önskar min värsta fiende! Båda mina systrar har haft bra graviditeter, mina vänner och min egen mamma likaså...kul för dom men många gånger tänkte jag, VARFÖR JUST JAG?! Nu har jag två fantastiska barn, det blir nog inte fler...isåfall adoption! LYCKA TILL med resten av grav och med förlossningen. Du har något fint att se fram emot iallafall! KRAM
SvaraRaderaHur lång är du?
SvaraRadera