Igår var jag jätte jätte trött och låg och sov lite under dagen medans Anton sov, Andreas jobbade i sitt rum/kontoret. Anton vaknar och då Andreas hade fullt upp kom han och la honom i sängen bredvid mig och bad mig hälla ett öga på honom. I min enorma trötthet måste jag ha hunnit somna om för jag minns att jag i sömnen tänkte att jag borde hålla hans hand så han inte ramlar ner...
Jag vet inte hur länge jag lyckade slumra till men helt plötsligt vaknar jag att ett högt dunk och en gallskrikande Anton. Jag lyfte snabbt honom och sprang in till Andreas (i ren panik) Anton lugnade snabbt ner sig (annat var det med Andreas som fortfarande är helt förstörd över situationen) och vi undersökte hans huvud och kropp... ingenstans är han röd och han har inte fått någon bula.
Tur att jag är så stökig och hade en hög med kläder nedanför sängen så han landade någorlunda mjukt... Stackars liten...
Gumman. Det är många barn som ramlar. Typ alla! Lovisa har ramlat några gånger nu och visst känner man sig som sämsta morsan ever men ungar ramlar jämt. Kramar
SvaraRadera